N\u00e4r corona och klimatsamvete till\u00e5ter mig att resa hemifr\u00e5n igen, vill jag bege jag mig till orter och torg d\u00e4r jag kan uppleva \u00e5terseendets gl\u00e4dje. Antingen: Jag k\u00e4nner igen mig p\u00e5 detta torg, men s\u00e5 kul att det f\u00f6r\u00e4ndrats sen sist. Eller: Jag k\u00e4nner igen mig p\u00e5 detta torg, och s\u00e5 h\u00e4rligt att det \u00e4r helt of\u00f6r\u00e4ndrat.<\/p>\n
Jag tror att jag har en s\u00e4rskild gen i min kropp, en romersk-grekisk agora-gen. Den lockar mig till torg, s\u00e4rskilt till s\u00e5dana som tycks mig vara och f\u00f6rbli of\u00f6r\u00e4ndrade genom decennier, sekler, millenier. I verkligheten finns naturligtvis inga s\u00e5dana torg, \u00e5tminstone inte om vi har milleniet som tidshorisont.<\/p>\n
Men \u00e4nd\u00e5. Tv\u00e5 exempel. Piazza del Campo i Siena<\/a> och Senatstorget i Helsingfors<\/a> k\u00e4nns f\u00f6r mig helt of\u00f6r\u00e4nderliga, n\u00e4st intill eviga. De kommer, vill jag tro<\/span>, att se ut som idag \u00e4ven om tusen \u00e5r, med sina golv och v\u00e4ggar, konstverk och andra tillbeh\u00f6r.<\/p>\n Livet p\u00e5 alla torg f\u00f6r\u00e4ndras naturligtvis med m\u00e4nniskors nycker och moden, med dygnets och \u00e5rstidernas rytm, med ekonomins och politikens v\u00e4xlingar. F\u00f6r\u00e4nderlighetens torg dras med i dessa f\u00f6r\u00e4ndringar genom \u00e5terkommande ombyggnader. Of\u00f6r\u00e4nderlighetens torg motst\u00e5r f\u00f6r\u00e4ndringstrycket.
\n…………<\/p>\n