Agora-genen

När corona och klimatsamvete tillåter mig att resa hemifrån igen, vill jag bege jag mig till orter och torg där jag kan uppleva återseendets glädje. Antingen: Jag känner igen mig på detta torg, men så kul att det förändrats sen sist. Eller: Jag känner igen mig på detta torg, och så härligt att det är helt oförändrat.

Jag tror att jag har en särskild gen i min kropp, en romersk-grekisk agora-gen. Den lockar mig till torg, särskilt till sådana som tycks mig vara och förbli oförändrade genom decennier, sekler, millenier. I verkligheten finns naturligtvis inga sådana torg, åtminstone inte om vi har milleniet som tidshorisont.

Siena och Helsingfors

Men ändå. Två exempel. Piazza del Campo i Siena och Senatstorget i Helsingfors känns för mig helt oföränderliga, näst intill eviga. De kommer, vill jag tro, att se ut som idag även om tusen år, med sina golv och väggar, konstverk och andra tillbehör.

Livet på alla torg förändras naturligtvis med människors nycker och moden, med dygnets och årstidernas rytm, med ekonomins och politikens växlingar. Föränderlighetens torg dras med i dessa förändringar genom återkommande ombyggnader. Oföränderlighetens torg motstår förändringstrycket.

Finns det fler torg som jag besökt där jag upplever en långsiktig oföränderlighet? Jag får rota vidare i minnet. Marcusplatsen i Venedig? Möjligen, men de få gånger jag varit där har det varit svårt att se annat än folkvimlet, turisterna. Tingstorget i Ängelholm? Kanske. Ett mycket lugnt kullerstenssatt litet torg. Jag måste åka dit igen och kolla.

Två torg i Malmö

Idén och drömmen om oföränderlighetens torg, och dess motsats, började växa fram några år efter det att jag flyttade till Malmö år 2015. Mitt torgspanande avsåg då ofta på de två torgen i stadskärnan: Stortorget och Gustav Adolfs torg.

Jag vet att Stortorget byggdes om för några decennier sedan, men med mitt korta tidsperspektiv i Malmö upplever jag det ändå som näst intill oföränderligt, tidlöst.

Gustav Adolfs torg däremot har jag kommit att betrakta som föränderlighetens torg, där tid och växlingar är ständigt närvarande.

Konst på oföränderlighetens  torg

På Stortorget står två konsertverk i marmor, Torgbrunn av Stig Blomberg samt ryttarstatyn med Karl XIV Johan av John Börjesson.

Torgbrunn påminner oss om att det var hit många Malmöbor en gång fick gå för att hämta sitt vatten. 1964, när verket stod färdigt, befann vi oss i ett skede av den svenska historien när vi var som stoltast över det välfärdsland – självklart med rinnande vatten i alla hem – som vi och våra förfäder skapat. Förväntningarna på fortsatt ökad välfärd och jämlikhet var vid denna tid gränslösa. Verket speglar också andra historiska händelser, men det är vattenförsörjningen och välfärdsutvecklingen som är den överordnade berättelsen för mig.

Ryttarstatyn av John Börjesson är nästan sjuttio år äldre än Brunnen. Även om den vill berätta om en krigarkung på 1600-talet säger den minst lika mycket om 1800-talets sista decennier, när nationalromantiken blommade, när vi var som stoltast över och vurmade för hjältedåd i den svenska historien. På 1870-talet påbörjades en insamling för att finansiera statyn. 1898 stod den på plats.

Verken berättar om historiska händelser och skeenden och känns därför relevanta för ett oföränderlighetens torg.

Det enda konstverket på Senatstorget i Helsingfors utgörs av en skulptur från 1894 av tsar Alexander II på en hög piedestal. Finland var storfurstendöme under de ryska tsarerna under åren 1809-1917. Alexander II ses med positiva ögon i den finländska historieskrivningen. Han var den förste tsaren som sammankallade finländska lantdagen (1863). – Ett historiskt monument alltså.

På Piazza del Campo finns ett lågmält konstverk, Fonte Gaia, en fontän med rötter i 1300-talet. Fontänen var slutpunkten på ett då nybyggt system av rörledningar som ledde vatten till stadens centrum. Fontänen fick sin nuvarande form på 1400-talet, en rektangulär bassäng, med reliefer på tre sidor av klassiska och kristna dygder under jungfru Marias beskydd. – Ett historiskt monument alltså.

Konst på föränderlighetens torg

Jämfört med Stortorget är Gustav Adolfs torg ett ungt torg, från 1800-talet. En stor ombyggnad fullföljdes så sent som år 2000.

Inför denna ombyggnad genomfördes en tävling om konstnärlig utsmyckning. Den vanns av Sivert Lindblom med verket Fem fontäner och ett klot. Det riktigt intressanta med detta verk är att det växlar uttryck över året. På sommarhalvåret fungerar pelarna som just fontäner, på vinterhalvåret som facklor.

Gustav Adolfs torgs andra stora konstverk, skulpturgruppen Öresund av Gerhard Henning, sattes på plats 1934 i ett stort vattenfyllt granitkar. I samband med den stora omdaningen av torget i slutet på 1990-talet, möjliggjorde man användningen av varmt vatten i fontänen. Därmed utvecklades konstverket så att det under frostiga dagar helt byter skepnad.

Båda dessa verk understryker alltså någon form av förändring, årstidernas växlingar, men har inget att säga om historiska personer eller händelser.

När Malmö stad år 2013 under några veckor placerade ut tillfälliga konstverk i centrum, gjordes det på Gustav Adolfs torg, föränderlighetens torg.

Just idag, lördagen den 15 maj 2021, när jag gör färdigt den först versionen av denna text, ser jag i Sydsvenskan att igår avtäcktes ett nytt tillfälligt konstverk i Malmö. En blinkande, rosa enhörning som en del i stadens utsmyckning inför  World Pride i Köpenhamn och Malmö 12-22 augusti. Var står enhörningen? På Gustav Adolfs torg naturligtvis, föränderlighetens torg.

Träd på torget

Piazza del Campo i Siena och Senatstorget i Helsingfors är avskalade torg. Här finns inga träd alls på eller intill torget. Detta är naturligtvis ett medvetet val från dem som format och förvaltar torget. För mig bidrar detta starkt till upplevelsen av tidlöshet och oföränderlighet.

Om man valt att avstå från träd mest av historiska, estetiska eller praktiska skäl vet jag inte. På Piazza del Campo genomförs regelbundet hästkapplöpningar som lockar stor publik. Träd skulle skymma sikten. På Senatstorget genomförs också evenemang, om än inte lika spektakulära, där fri sikt underlättar.

Både på Stortorget och Gustav Adolfs torg finns det däremot rikligt med träd. På Stortorget ger träden en försonande inramning åt parkeringsplatserna som upptar nästan halva torget. Träden på Gustav Adolfs torg skapar en liten park av en del av torgrummet.

I detta avseende får jag räkna båda torgen som föränderlighetens. Träd är kraftfulla symboler för förändring. De byter skepnad under året och de växer och åldras så sakta.

Reklam på torg

Reklam i allehanda former är mycket närvarande på Gustav Adolfs torg. På Stortorget är reklamen mer återhållsam, men finns där ändå.

På Piazza del Campo i Siena och Senatstorget i Helsingfors finns ingen reklam alls, inte heller på byggnaderna runt torgen (med små, små strikt hållna undantag i Siena). Detta bidrar i hög grad till dessa  torgs oföränderliga karaktär.

Längtan efter oföränderlighet

Jag har med denna text velat belysa hur jag upplever torg och försökt sätta ord på min längtan efter oföränderlighet.